Därför hatar ledande moderater Annie Lööf
Därför hatar ledande moderater Annie Lööf
Det bärande beviset – ett strategidokument från 2012
Ett resultat av den stormiga regeringsbildningen är dålig stämning mellan de förra kamraterna i Alliansen.
Att hävda att många moderater hatar Annie Lööf är ingen överdrift.
Allt är hennes fel, menar de.
Text: Lena Mellin
enom sin blotta existens spräckte Sverigedemokraterna Alliansen, ritade om den politiska kartan och försvagade Socialdemokraterna.
Ett enastående resultat för ett parti som inte alls deltog i processen.
Om man satt läget i svensk politik våren 2018, eller till och med dagarna efter valet, i händerna på en fantasifull dramatiker tror jag ingen, hur vildsint fabulerande hen än var, hade kunnat hitta på en lika spektakulär historia som den vi fick uppleva månaderna efter valet.
Vi har vant oss vid Socialdemokraternas dominans och de cementerade blocken gjort att politiken puttrat på i relativt förutsägbara banor i decennier.
Men inget är sig likt. Och det beror på Sverigedemokraterna. Efter två val i rad, 2010 och 2014, lyckades de andra partierna behålla ett slags status quo.
Men efter den 9 september 2018 gick det inte längre. Då hade SD växt sig alltför stora för att den gamla ordningen skulle kunna vidmakthållas. Enkel matematik ligger bakom den analysen.
Med sina 62 mandat åstadkom Sverigedemokraterna de mest dramatiska förändringarna av svensk politik på årtionden. Inte för att de aktivt deltog i processen. Det räckte med att de fanns.
Alliansen sprack – kanske för evigt. Alliansen är borgerlighetens mest framgångsrika projekt. Men den imploderade under trycket från Sverigedemokraterna eftersom allianspartierna hade olika inställning till dem.
I spåren av sammanbrottet finns en hätskhet i relationerna mellan framför allt Moderaterna och Centern som gör att det är omöjligt att tro att Alliansen kommer att återuppstå så länge de nuvarande ledargarnityren har något att säga till om.
Att Moderaterna och Centern är Alliansens axelpartier, motorerna bakom samarbetet, gör konflikten mellan dem särskilt allvarlig. Det är ingen överdrift att hävda att vissa ledande moderater hatar Centern och Annie Lööf.
Lööf anses ha burit på dolska ambitioner under en längre tid och för att ha prioriterat sina egna och Centerns intressen framför Alliansens.
Det bärande beviset är ett strategidokument från Centern från 2012. Där sägs att partiet till 2020 ska vara så starkt att det kan leda Sverige och inneha statsministerposten.
En rimlig ambition för alla partier, kan man tycka. Men Moderaterna, i alla fall vissa, tolkade det, i alla fall i efterhand, som illojalitet med Alliansen och dess ledande parti.
Centerns känslor för M är inte fullt lika inflammerade. Men någon värme finns inte där heller. Strategidokumentet ser man som ett dokument nödvändigt för sin tid. Partiet behövde ryckas upp efter en lång nedgångsperiod.
Det Centern å sin sida särskilt hakat upp sig på är att Ulf Kristersson (M) lanserade sin 3+2+1-idé (att Moderaterna skulle leda en regering med ett eller flera andra borgerliga partier) på Facebook och att Annie Lööf nåddes av nyheten medan hon stod i talarstolen på kursgården Sånga-Säby på Ekerö i Mälaren. Det togs inte emot väl, för att uttrycka sig milt.
KD ger i hög grad Jan Björklund skulden för att det blev som det blev. Hans besked om att det behövdes ett samarbete med Socialdemokraterna tolkades som att han gav Löfven carte blanche.
– Löfven behövde bara bida sin tid. Han behövde inte göra något, säger en källa bittert.
Men egentligen var det alltså SD , eller snarare inställningen till dem, som spräckte Alliansen. Inte primärt M, KD, C eller L.
2.Socialdemokraterna försvagades kraftigt. Sverigedemokraterna såg också till att Stefan Löfven omvaldes som statsminister. Det tog dock drygt fyra månader.
Fem partiers motvilja mot att ge SD något som helst inflytande ledde till att Löfven på nytt kunde bilda regering trots att 60 procent av ledamöterna i riksdagen representerar politikens högerflank.
Hans underlag bestod av koalitionspartnern Miljöpartiet samt Liberalerna och Centerpartiet som regeringen samarbetade med om statsbudgeten och 73 andra frågor.
Det här var Stefan Löfvens önskescenario som han skissade på redan 2013.
Men samarbetet, som snart kan fira ettårsjubileum, har inte varit framgångsrikt för Löfven och hans parti.
De fick visserligen, tack vare SD:s existens, behålla regeringsmakten. Men är samtidigt rejält försvagade.
Det sämsta valresultatet för S sedan Sverige blev en demokrati har följts av ett ännu sämre stöd i väljarbarometrarna. Sverigedemokraterna har stundtals varit större än S i dem. Vad det i slutänden kommer att leda till vet ingen.
3. Sveriges politiska karta ritades om tack vare, eller kanske hellre på grund av, Sverigedemokraterna. Maktens centrum flyttade till mitten.
Men gick kraftcentret samma väg? Det skulle nog knappast någon säga. Frågan är snarare var kraften finns i dag.
De fyra samarbetspartierna jobbar ihop för att hålla SD borta från inflytande och för att genomföra så mycket som möjligt av sin politik.
Socialdemokraterna gör det dessutom för att behålla makten. Men kommer det något nytt ur det hela? I alla fall inte än.
Ett nytt konservativt block. Till höger om mittensamarbetet finns ett nytt konservativt block som inte vill kalla sig för det. Men jag skulle vilja säga att det bara är en tidsfråga.
M, KD och SD är Jimmie Åkesson önskeregering. Dit är det långt men fröet såddes då KD inledde ett samarbete med SD om gängvåldet. Embryot till ett nytt konservativt block finns där.
Vänsterpartiet vid sidan av. Under förra mandatperioden samarbetade de med regeringen om budgeten. Efter Januariavtalet har de ingenting att säga till om – så länge de inte lierar sig med högeroppositionen.
Man skulle kunna tro att besvikna vänstersossar skulle strömma över till V. Men det har inte inträffat. I alla fall inte än.
Slutsatsen av den märkliga och omvälvande politiska hösten 2018 är att det politiska systemet inte kunde hantera att SD växte.
Det fem av åtta partier kunde enas kring var att begränsa partiets formella inflytande till noll. Deras informella makt, som alltså är omfattande, kunde de inte göra något åt.
Det ledde i sin tur till att Alliansen sprack, att Sverige fick en svag S-ledd regering byggd på ett budgetsamarbete över blockgränsen och att kartan därmed ritades om.
Slutord
Artiklarna om vad som egentligen hände i politiken hösten 2018 bygger på en lång rad intervjuer med de inblandade. Intervjuerna har gjorts under anonymitetsskydd.
Versionerna om vad som hände skiljer sig starkt mellan partierna. Ingen kommer att tycka att min redogörelse är helt korrekt. Men när jag vägt samman olika utsagor är det detta jag kommit fram till.
