Reinfeldts stora projekt rasade ihop – inför öppen ridå

De hoppades att valvinsten skulle lappa ihop förhållandet

Segerrusiga moderater hade räknat hem valvinsten långt före valdagen.

De misstog sig grundligt.

Alliansen, Moderaternas maktbas, fanns inte längre. Trots att de trodde det.

Text: Lena Mellin

ftonbladets Lena Mellin har kartlagt vad som egentligen hände hösten 2018, och har intervjuat en lång rad personer som deltog i förloppet. Här är hennes berättelse.

I dödsrunan över Alliansen skulle dödsdatumet anges till 14 november 2018.

Då röstade Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund och deras partier mot att Alliansens ledare Ulf Kristersson skulle bli Sveriges nye statsminister. Trots att det var precis det de slagits för under den exceptionellt långa valrörelsen som ledde fram till valet 2018.

Alliansen är de borgerliga partiernas mest framgångsrika projekt i modern tid. Det ledde dem till åtta års regeringsinnehav från 2006. Det var den längsta perioden de sammanhängande lett svenska regeringar sedan det tidiga 1900-talet.

Men Alliansen maldes till spillror av Sverigedemokraterna. Eller rättare sagt, partiernas olika syn på riksdagspartiet med rötter i nynazismen och vit makt-rörelsen, satte stopp för fortsatt samarbete.

Sönderfallet stod pinsamt klart redan då Ulf Kristersson först misslyckades med att bilda regering. Det var i mitten av oktober och Kristersson gav upp utan att misslyckandet gick till formell omröstning i kammaren. Det var dödsdomen, en månad senare avled patienten.

Tillbaka till de segerrusiga moderaterna. För de flesta stod det redan på ett tidigt stadium klart att valet skulle bli jämnt. De två blocken, Alliansen och de rödgröna, skulle bli ungefär jämstora. Och Sverigedemokraterna skulle växa.

Men Moderaternas planering utgick från vinst. ”Äntringen”, som det kallas att förbereda ett maktövertagande, pågick, listor på tilltänkta nyckelpersoner i det nya regeringskansliet ställdes i ordning.

Det var inte konstigt. Ett parti med ambitioner att leda regeringen måste givetvis förbereda sig.

Men den mentala förberedelsen på ett misslyckande förefaller ha varit låg, kanske obefintligt. Vissa som jag talat med hävdar till och med att personer som såg sig självskrivna på nya härliga jobb i maktens centrum sade upp sig för att stå beredda när de nya anställnings­kontrakten skulle signeras. Det var en fatal felbedömning.

Alliansen, basen för den tilltänkta M-ledda relegeringen började nämligen krackelera flera år före den dramatiska hösten 2018.

Men de flesta lade inte märke till det. Eller ville inte se det.

et första riktigt tydliga tecknet kom redan hösten 2016, långt innan dåvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra under ”den galna torsdagen” gjorde sitt för både henne själv, Moderaterna och Alliansen förödande uttalande om förhållandet till Sverigedemokraterna.

Tecknet var ett uttalande av L-ledaren Jan Björklund i Dagens Nyheter den 6 oktober.

– Jag tycker att vi ska tänka tanken att vi har en bredare koalitionsregering över blockgränsen mellan Alliansen och S, sade han.

Det han pratade om, utan att säga det i klartext, var att Alliansen redan då var splittrat i frågan om Sverigedemokraterna. Liberalerna och Centern hade stängt dörren till alla former av samarbete eller att göra sig beroende av dem medan Moderaterna och Kristdemokraterna svävade på målet. Björklund ville att Alliansen skulle samarbeta med Socialdemokraterna om de inte själva kunde bilda en regering som inte var beroende av SD.

Liberaler vittnar om att Björklund redan då var närmast besatt av frågan. På praktiskt taget varje möte i partiets ledning skrev han upp olika tänkbara valutfall och diskuterade vilka krav det ställde och hur Liberalerna i så fall skulle hantera det.

Ett av svaren var alltså att kroka arm med S, om Alliansen blev mindre än de rödgröna partierna.

ästa rejäla yxhugg mot sammanhållningen i den en gång så sammansvetsade Alliansen kom den 19 januari 2017.

Då meddelade Anna Kinberg Batra i en debattartikel i Aftonbladet att hon tvärvänt.

Hon tyckte, tvärtemot vad hon sagt veckan innan, att Alliansen skulle samla sig till ett gemensamt budgetförslag. Syftet var att fälla regeringen.

Hon skrev också att Moderaterna skulle börja prata med Sverigedemokraterna, senare specificerat till att samtalen skulle äga rum i riksdagens utskott och gälla specifika frågor.

Det var Jimmie Åkessons gladaste dag på jobbet men beskedet slog ner som en atombomb i den redan försvagade Alliansen.

Annie Lööf och Jan Björklund gick emot Kinberg Batra på båda punkterna och krävde en förklaring. Ebba Busch Thor var positiv till en gemensam budget men ville inte förhandla med SD.

Efter det hämtade sig Alliansen aldrig. Anna Kinberg Batra fick lämna partiledarposten i augusti och ersattes av Ulf Kristersson. Men han lyckades inte plåstra ihop sårkanterna – om han ens försökte.

I valrörelsen var sammanhållningen inte vad den varit. De brandgula ballongerna och den käcka musiken lyste inte helt med sin frånvaro men nästan. Det digra valmanifesten från förr ersattes med några punkter på en reformagenda.

Oenigheten om synen på SD och hur stor oreda man skulle ställa till med i riksdagen hade krupit under skinnet på partiledarna.

Den 7 juni, tre månader före valdagen, röstade Centern, men inte de andra allianspartierna, ja till den så kallade gymnasielagen, tillfälliga uppehållstillstånd till omkring 5 000 ensamkommande flyktingbarn tills de gått ut gymnasiet.

I efterhand är det många som beskriver det som ett definierande ögonblick, a defining moment.

tt annat sådant gäller också problemkomplexet migration och SD.

Veckan före Almedalen 2018 meddelade Tobias Billström, gruppledare (M), att ordförande- och vice ordförandeposter i riksdagens utskott borde fördelas efter storlek. Så ville Alliansen ha det. Sade han.

Dagen därpå slog Jan Björklund fast att han var irriterad, läs skitförbannad, på M och att det enda de varit överens om var att diskutera frågan med Socialdemokraterna. Men eftersom de tyckte att det var en dålig idé var den död.

En perifer fråga kan tyckas, men den hällde flera saltkar i de redan öppna såren. Alliansen hängde inte ihop men valet närmade sig obönhörligt.

Men då, på sista rakan mot målet, en ny Alliansregering, var det många som inte ville se det.

– Man hoppades att det skulle lösa sig på något sätt efter valet. Hur var det ingen som visste, bara att det nog skulle göra det, säger en källa.

Makten skulle förena dem igen. Det var förhoppningen. Önsketänkande kallas det.

Efter valet gick allt till en början Alliansens väg. Precis som de lovat väljarna såg de till att Andreas Norlén (M) valdes till talman trots att han inte tillhör riksdagens största parti. En plump, och en ganska stor sådan, i protokollet var dock att 18 ledamöter, alla sannolikt från Alliansen, trotsade partilinjerna och röstade på Björn Söder (SD) som andre vice talman. Ett illavarslande tecken.

Redan nästa dag kammade Alliansen hem nästa vinst. I den obligatoriska omröstningen om statsministern efter ett val röstades Stefan Löfven bort. Han tvingades avgå och leda en övergångsregering.

2–0 till Alliansen alltså. Men längre än så sträckte sig inte deras sammanhållning. De följande månaderna rasade Fredrik Reinfeldts stolta projekt samman inför öppen ridå och inför allt häpnare väljare.

Men inom allianstoppen borde förundran varit begränsad. De om några visste ju att samarbetet i praktiken klyvts i två delar redan två år tidigare.