Ebba Busch Thor ställde en sista fråga: ”Har ni bestämt er?”

Så föddes Januariavtalet – och Sverige fick en regering

Idén bakom Centerns och Liberalernas kravlistor till Socialdemokraterna kläcktes av Michael Arthursson, Centerns partisekreterare och Annie Lööfs förtrogna.

Det blev grunden till Januariavtalet, som till sist gav Sverige en regering mer än fyra månader efter valet.

Text: Lena Mellin

är även Annie Lööfs sonderingar hade misslyckats var stämningen i botten på de flesta håll.

Stefan Löfven hade misslyckats att få riksdagens förtroende direkt efter valet, Ulf Kristersson i mitten av november. Kartan var full av återvändsgränder. Men vägen framåt hade tyvärr ingen hittat. Då.

Propplösaren blev Michael Arthursson. Vid den här tidpunkten hade han varit Centerns partisekreterare i åtta år och Annie Lööfs närmaste nästan lika länge.

– Vi måste tänka nytt, sade han. Och så blev det. Hans idé lanserades en glåmig novemberdag och löd som följer. I utbyte mot att Centern skulle släppa fram Löfven som statsminister, och för att skaka regeringsbildningen ur sin förlamning, skulle Socialdemokraterna genomföra ett antal reformer som bar Centerns signatur.

Redan innan dess hade det förekommit kontakter mellan Socialdemokraterna och Liberalerna. ”Ett ömsesidigt kontakt­skapande” , ”det bubblade under ytan” som en källa uttrycker det. Sossarna gjorde trevare på partiledarnivå, säger en annan.

Ingångsvärdena för Centern och Liberalerna var delvis desamma, men också olika.

Båda partierna ville göra resan, oavsett om den gav resultat, tillsammans.

Men Centern var in i det sista rådvill, deras fokus hade hela tiden varit att slå vakt om Alliansen. Liberalerna med Jan Björklund i spetsen var mindre sentimentala, ledningen hade sedan länge uppfattningen att ett samarbete med Socialdemokraterna var vägen framåt – om man inte skulle göra sig beroende av SD.

Centerns dilemman sammanfattas så här av en av dem själva: Alliansen satt i deras dna efter nära 15 år, så det var ett stort steg att börja samarbeta med huvudmotståndaren. Och skulle Centern orka med att driva sin liberala politik utan stöd av ett block? De hade ju trots allt bara 8,1 procent av väljarna bakom sig.

Men tvivlen till trots bestämde sig Centern tillsammans med parhästen Liberalerna för att ge Socialdemokraterna en chans.

Centerns kravlista arbetades fram av Annie Lööf, Michael Arthursson och Lööfs stabschef Kristian Ljungblad. Särskilt viktigt var reformer av arbetsmarknaden, sjukvården, landsbygden och skatterna.

Liberalerna gjorde motsvarande jobb på sin kant. De ville bland annat snabbt bli av med värnskatten, stärka LSS och lägga mer krut på att lära invandrare svenska.

Mottot var enkelt. Det skulle kosta för Stefan Löfven, inte bara lite utan mycket, för att Centern och Liberalerna skulle släppa fram honom som statsminister.

– Skulle det bli något skulle det göra riktigt ont (för Socialdemokraterna), säger en källa. En annan formulerar sig ännu mer krigiskt:
– Det skulle ge sår.

Den som skulle tillfogas såren var alltså Stefan Löfven och hans parti.

Med sig till samtalen hade Social­demokraterna en skiss. Sedan gick det undan, diskussionerna mellan partierna i övergångsregeringen, S och MP, och Centern och Liberalerna forcerades fram. De höll på från tidig morgon till sen kväll och natt.

– Vi var dödströtta, säger en deltagare.

en stämningen var dålig. Liberalerna och Centern kände sig bjudna med armbågen. S bjöd på ”sossefasoner av värsta sort” , säger en person.

Mötena ägde rum på Social­demokraternas hemmaplan, Finans­­departementet. Det fanns ingen mat. Hunger och bristande förtroende var en i alla bemärkelser näringsfattig kombination.

– Det kändes som att vi skulle bli blåsta, säger en deltagare.

Två personer uppfattades som särskilt störande. Den ena var finansminister Magdalena Andersson (S) och den andra Centerns arbetsmarknadspolitiska talesperson och chefsekonom Martin Ådahl.
Ingen av av dem ansågs kunna förhandla.

– Varje gång Magdalena Andersson gick ut gick det bättre, säger en av flera som uppfattade hennes insatser som direkt kontraproduktiva.

Den 10 december var det slut. Centerns riksdagsgrupp och partistyrelse sade nej och därmed föll alltihop.

Partiledarna från båda sidor möttes senare samma dag under Nobelfesten. Men lusten att fira var nere på noll.

Liberalerna hade inga större invändningar mot förhandlingsresultatet i det läget. Men de såg ingen anledning att gå fram på egen hand. Centerns 31 mandat krävdes för att de fyra partierna skulle bli större än M, KD och SD. Att Centern var med var kort och gott en förutsättning för ett avtal. Dessutom tyckte de att de hade tiden på sin sida.

en det skulle snart ändras, i alla fall för Stefan Löfven.
Två dagar efter Nobelfestligheterna röstades Moderaternas och Krist­demokraternas budget­förslag igenom i riks­dagen med stöd av Sverige­demokraterna.

Stefan Löfven kallade det ”en servettskiss” men det blev statens budget för 2019, ett beslut som kom att ha tung påverkan på fortsättningen. Det visade vilket inflytande Sverigedemokraterna skulle kunna få utan en uppgörelse i mitten av det politiska fältet.

Ytterligare två dagar senare sade riksdagen åter nej till Stefan Löfven som statsminister sedan han föreslagits till posten av tal­mannen. Den 19 december hade tal­mannen bestämt sig för att visa klorna. Hans tålamod var på upphällningen.

Löfven och Ulf Kristersson gavs ”ett särskilt ansvar” för att få slut på den då tre månader långa regeringsbildningen. De skulle använda jul och nyår åt arbete och han krävde att få en rapport den 10 januari, när helgerna var över. Nästa statsminister­omröstning skulle genomföras omkring en vecka senare.

Men före jul var det ingen som orkade ta tag i frågan igen. I mellandagarna togs det nya kontakter mellan de fyra partierna. Med sig i bagaget hade de då ett nytt besked från Stefan Löfven. Alldeles före jul lät han förstå att S kunde kompromissa om arbetsrätten.

– Då var det plötsligt ett helt annat klimat, säger en källa.

En annan beskriver det som att Social­demokraterna nu visade större respekt för C och L. Samt att de signalerade att de var beredda till större reträtter.

För­handlingarna flyttades dessutom till neutral mark, bland annat till riks­­idrotts­förbundets anläggning på Lidingö, Bosön. Det fanns mat och ”mycket socker” som skulle hålla humöret uppe.

Magdalena Andersson och Martin Ådahl var dessutom bortkopplade eller syntes i alla fall bara sporadiskt i förhandlings­lokalerna.

Så beskriver givetvis inte deras egna partier det. Enligt S hade finansministern ”personliga skäl” att inte närvara. Ådahl ingick fortfarande i förhandlings­delegationen, säger C.

Socialdemokraterna hade dessutom toppat laget med infrastrukturminister Tomas Eneroth och näringsminister Mikael Damberg, två riksdagsrävar som varit gruppledare för sitt parti och som vet hur kompromisser ska nås.

arallellt med förhandlingarna med S och MP fortsatte också diskussionerna inom Alliansen. Motorerna var parti­sekreterarna Michael Arthursson och Gunnar Strömmer (M). Deltog gjorde även Maria Arnholm (L) och Peter Kullgren (KD). De utgick från det gemensamma val­manifestet, även kallat reformagendan.

Men här var det inte det politiska innehållet som var stötestenen, utan SD. Deras stöd skulle behövas i en statsminister­omröstning. Men både Centern och Liberalerna krävde att inga förhandlingar skulle föras med Åkessons parti. Som framtidsprojekt var det kort och gott ganska skakigt.

– Moderaterna kunde liksom inte tro att vi inte ville, eftersom vi är ett borgerligt parti, säger en person.

I början av januari fanns ett papper.

– Arthursson lurade skjortan av Strömmer, slår en person fast. Men så var det nog inte. SD var en för hög mur för att Centern skulle vilja klättra över.

De nya diskussionerna mellan C, L, S och MP satte fart på riktigt efter nyår. Då var även partiledarna inkopplade. Annie Lööf var på plats först på slutet, efter en semester på Kanarieöarna.

För Socialdemokraterna var familjeveckan viktig att få med. För Miljöpartiet var det skogen och den nya varianten av friår, ”utvecklingstid”. Centern slogs hårdast för ändringar i arbetsrätten och skatterna medan Liberalerna ville slopa värnskatten. Men det fick de igenom redan i den första förhandlingsrundan, den som havererade.

anningens minut kom efter tretton­helgen. På måndagen samlades Alliansens partiledare och parti­sekreterare. Vissa beskriver det som M och KD togs på sängen av beskedet att C och L förhandlat med Löfven. Andra säger att de anat.

Klart är att kontakterna mellan dem blev kända redan i november. Om öppenheten kring omgång två av förhandlingarna var lika stor är oklart. Men Ulf Kristersson ska ha informerats om att C och L hade två alternativ.

– Vi hade två vägar och två dokument, säger en person.
– Vi hade det röda och det blå kuvertet, säger en annan.

Vid mötet, som sannolikt blev Alliansens allra sista, ställde Ebba Busch Thor frågan som allt handlade om just då:
– Har ni bestämt er?

Det hade de. Fyra dagar senare var Januari­avtalet klart. Den 18 januari valdes Stefan Löfven åter till statsminister trots att han hade fler emot sig än med sig i riksdagen.

131 dagar efter valet, fick Sverige äntligen en regering.