M:s raseri mot C och L: Ett bottenlöst svek

Därför tog det 131 dagar i stället för 6 att bilda regering

Ulf Kristersson tog aldrig kontakt med Jimmie Åkesson. Trots att han ville bilda regering med SD:s stöd.

Det var ett av många märkliga inslag hösten då svensk politik verkade ha tappat all vett och sans.

Text: Lena Mellin

en synske kunde redan på valnatten se att allt inte var som det brukar. I SVT:s studio satt KD:s Ebba Busch Thor tätt tillsammans med Ulf Kristersson (M). Till höger om dem öppnade sig en ravin. På andra sidan satt Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Också tätt tillsammans. Vad det betydde skulle vi snart få veta.

Före valet var beskedet från Alliansen klart och tydligt. Det största blocket skulle bilda regering och de hoppades att det skulle bestå av deras fyra partier.

Så blev det inte, Alliansen förfogade efter valet över 143 mandat i riksdagen, de tre rödgröna partierna 144 och Sverigedemokraterna 62.

Därmed kunde saken tyckas vara enkel. Och för en utomstående stod det ganska klart att Stefan Löfven skulle bli statsminister. Men för vilken regering?

Men för Alliansen var det inte alls lätt. Det gick så långt att Liberalernas Jan Björklund till sist fick säga att 144 trots allt var mer än 143. Smart som en femteklassare.

Han sade också att regeringsbildningen nog inte skulle vara klar förrän till jul. De flesta ville inte tro på det.

en överskuggande frågan är alltså varför det den här gången tog mer än fyra månader, 131 dagar, att bida en regering? I vanliga fall stökas den proceduren igenom på sex dagar i Sverige.

Det vi minns bäst från den galna hösten då partierna verkade ha förlorat förståndet är kanske de många mötena hos talmannen, hans kakor och raderna av misslyckade försök att få till en regering.

Men bakom kulissen plågades partierna. De hade hamnat i en situation som de inte visste hur de skulle ta sig ur.

En förklaring till att det tog så lång tid var att Moderaterna var helt inställda på att vinna. De trodde att de hade valsegern i en liten ask. Det fanns ingen plan för att det skulle sluta på något annat sätt.

När riksdagen två veckor efter valet röstade bort Stefan Löfven som statsminister hade Ulf Kristersson och hans partiledning ingen beredskap för hur situationen skulle hanteras.

Ett tydligt bevis för det är att Kristersson aldrig tog kontakt med Jimmie Åkesson, trots att han ville bli statsminister med Sverigedemokraternas stöd.

– Nej, det gjorde han inte, säger Åkesson.
Var det inte konstigt?
– Jo, det kan man tycka.

Åkessons teori är att att Ulf Kristersson aldrig räknade med att bli regeringschef.

Det motsägs av Kristerssons egna partikamrater som hävdar att han inte trodde att Centern och Liberalerna skulle rösta nej till Kristersson. De trodde in i det längsta att han skulle släppas fram.

– Vi trodde aldrig att de skulle gå så långt. Det var ett bottenlöst svek. De kunde lagt ner sina röster och släppt fram Ulf som statsminister.

Men det gjorde inte Annie Lööfs och Jan Björklunds partier. Alla utom M, KD och SD röstade nej till M-ledaren som statsminister. Röstsiffrorna blev 154 mot 195.

en Moderaternas bristande beredskap är inte den enda förklaringen till att regeringsbildningen segade sig fram.

Ett annat är att Centerns och Liberalernas motstånd mot SD satt djupare än vissa inblandade föreställt sig. De hade inga planer på att ingå i en Alliansregering som vilade på ett passivt stöd från SD.

När de var tvungna att välja mellan två vallöften, Ulf Kristersson som statsminister eller motståndet mot SD så valde de det senare.

Det tredje, och kanske tyngsta, skälet till att det tog så lång tid var att det var ett stort, för att inte säga mycket stort, steg för Liberalerna och Centern att spräcka Alliansen, deras politiska hem sedan 2004.

– Det var ett stort beslut att rösta emot Ulf Kristersson som statsminister. Men det var inte det svåraste, säger en källa.

Ytterligare ett skäl till att regeringsbildningen krävde så lång tid var att Centern och Liberalerna var splittrade i synen på samarbete med Socialdemokraterna. Det är detaljerat beskrivet sedan tidigare. Men partiledningarna fick som de ville.

– Vi behövde tid att vänja oss vid tanken på det nya, säger en annan person.

Men vad var det då som hände under den galna hösten? Ingenting – eller väldigt mycket.

Turerna var så många att de inte går att återge i detalj för då skulle den här artikeln aldrig ta slut. Men resultatet? Noll och intet.

Alliansen, som då fortfarande existerade på pappret, ville ha ett samarbete med Socialdemokraterna, för att bilda en majoritet – utan inflytande från SD.

Men under ett möte mellan Kristersson och Löfven sade Löfven blankt nej. Tack och hej.

Kristerssons nästa drag var att på Facebook lansera den så kallade 3+2+1-lösningen. Det vill säga en M-ledd regering med ett eller flera andra allianspartier, med eller utan regeringstaburetter. C och L sade nej.

Därefter meddelade M-ledaren att han inte kunde bilda den regering han ville ha. Uppdraget gick över till Stefan Löfven som också misslyckades.

I nästa vända fick Kristersson tillbaka uppdraget. Han gick inte i mål den här gången heller och röstades ner vid höstens första statsministeromröstning som genomfördes på talmannens initiativ.

Annie Lööf sonderade därefter i en vecka, sedan kastade hon också in handduken.

Allting var kort sagt galet, i alla fall med normala mått mätt. Alliansen hade imploderat, vänster ville tala med höger, höger ville inte prata med vänster.

Mitt i alltihop kände vänsterledaren Jonas Sjöstedt att han var förpassad ut i marginalen. Han ville göra sig påmind och rädda vad som räddas kunde av det som V prioriterade, LSS, hyror och Las.

I oktober skickade V in ett papper till Socialdemokraterna. I bakhuvudet fanns en beredskap att förhandla med Centern och Liberalerna, som uttryckligen sagt att de inte ville ha med V att göra, och en förhoppning om att Stefan Löfven skulle tycka det var attraktivt. Responsen uteblev.

Den galna hösten kommer för alltid vara en del av Sveriges moderna politiska historia.

Men de många turerna ledde inte någonstans. Mot slutet av november var idéerna slut.

Alliansledarna träffades redan på valnatten och och på måndagen efter valet Ingen ljusning sågs. Men det skulle bli värre.

Ebba Busch Thor kallas ”a good girl” som gjorde som Kristersson sade. Trots att hon åtminstone senare bevisat att hon är kapabel att hålla i taktpinnen – utan Kristerssons support.

Likadant är det med Annie Lööf. Hon sägs ideligen ha sökt stöd hos Jan Björklund. Kan det kanske också varit tvärtom? Båda hade anträtt en resa de inte gjort förut.

Text