Del 1 av 5 LÄSTID: 8 min.

Så dödade Löfven Alliansen

Så dödade Löfven Alliansen

Lät SD göra grovjobbet – väntade in rätt tillfälle

Stefan Löfven behövde inte göra särskilt mycket för att bli omvald. Det krävdes bara att han väntade medan SD skötte jobbet åt honom.

Redan på sommaren före valet inledde Löfven planeringen för att behålla makten.

Aftonbladets Lena Mellin har kartlagt vad som egentligen hände och har intervjuat en lång rad personer som deltog i förloppet. Här är hennes berättelse.

131

dagar efter riksdagsvalet 2019 omvaldes Stefan Löfven till statsminister.

Det var fredagen den 18 januari 2019. Den längsta, stökigaste och märkligaste regeringsbildningen i svensk historia var över.

I genomsnitt har det tagit sex dagar att få till en regering i Sverige. Men det här gången tog det alltså 22 gånger så lång tid.

Att socialdemokraten Stefan Löfven valdes om som statsminister var bara det en märklighet. Visserligen hade han redan regerat under en mandatperiod med borgerlig majoritet i riksdagen.

Men efter valet var övervikten för partierna på högerflanken kompakt. De hade nu nästan 60 procent av väljarkåren bakom sig. Ändå blev Löfven omvald.

Inte på ett särskilt övertygande sätt, det kan man inte säga. 153 röstade emot honom, 115 röstade ja och resten avstod.

Foto: Pontus Orre

Fler var alltså emot Löfven som statsminister än som ville att han skulle fortsätta i Rosenbad. Ändå utsågs han och det berodde på att grundlagens krav på minst 175 nejröster för att statsministern inte ska bli vald inte uppfylldes.

Stefan Löfven var ändå ganska rejält vingklippt när han återvände till tjänsterummet i regeringskansliet. Men trots att han hade fler riksdagsledamöter emot sig än med sig hade han nått ett drömmål. De borgerliga partiernas mest framgångsrika projekt någonsin, Alliansen, låg i ruiner efter 15 i huvudsak framgångsrika år.

Det jag beskriver här är slutet på den exceptionella historien om vad som hände i svensk politik under hösten 2018. Ingen hade tidigare varit med om något liknande.

Det skulle inte vara fel att hävda att det politiska systemets handfallenhet att hantera situationen kom helt oväntat. Men riktigt så enkelt var det inte, kommer vi att se.

V

alresultatet blev ungefär som väljarbarometrarna hade förutspått. De två traditionella blocken, den borgerliga Alliansen och den vänster­inriktade rödgröna partigruppen blev ungefär jämstora, precis som prognostiserat. Sverige­demokraterna blev, för tredje valet i rad, tungan på vågen mellan rött och blått.

Allt blev alltså som man trodde att det skulle bli. Och ungefär som 2010 och 2014 med den stora skillnaden att SD växt ytterligare, till 17,5 procent.

Ändå blev det kaos. Fullständig oreda.

Foto: Pontus Orre

Sedan Stefan Löfven valts till Social­demokraternas partiledare i januari 2012 sade han att han skulle ge besked i regeringsfrågan inom kort.

Hans uttalade ambition var att spräcka blockpolitiken som han kallade fördummande.

Men det dröjde tills det var mindre än ett år kvar till valet innan han gav besked. I en debattartikel i november 2013 skrev han:
”För oss är Miljöpartiet en naturlig samarbetspartner framöver. Men vi har även en del gemensamt med Vänsterpartiet, Folkpartiet och Centerpartiet, och vet att de kan ta ansvar när det behövs. ”

När artikeln skrevs måste Löfvens tankar om ett samarbete med Centern och Liberalerna, som partiet bytte namn till 2015, betraktas som en ganska orealistisk önskan.

Fredrik Reinfeldt var statsminister och Alliansen var fortfarande väl samman­svetsad, eventuella sprickor fick inte märkas utåt.

Men den 14 november 2018 var Löfven mot alla odds på väg att lyckas. Centerns Annie Lööf och Liberalernas Jan Björk­lund röstade tillsammans med sina partier ner talmannens förslag om att utse M-ledaren Ulf Kristersson till stats­minister.

Alliansen var död, Löfven var, bildligt talat, i målgången. Det gällde bara att sköta korten rätt.

A

tt Löfven till sist fick som han ville har flera orsaker. En av dem låg helt utanför hans egen kontroll. Den andra och den tredje kunde han påverka – och gjorde det skickligt.

Den allt överskuggande anledningen till att Stefan Löfven dels kunde fortsätta som statsminister och dels fick till det blocköverskridande samarbete han så länge velat ha stavas Sverige­demokraterna.

De fyra allianspartierna hade helt olika syn på relationen till Sverige­demokraterna. Det tog slutligen död på det framgångsrika samarbetet och förödde Alliansen. Mer om det längre fram i den här berättelsen.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Björn Lindahl

Sverigedemokraterna gjorde alltså grovjobbet åt Stefan Löfven utan att han behövde lyfta ett finger. Han kunde sitta med armarna i kors och vänta.

Men som alla vet kan verkligheten behöva lite hjälp på traven och det var exakt det Socialdemokraterna gjorde.

Precis som alla som vill lyckas så förberedde de sig. Och väntade på rätt ögonblick.

Redan under sommaren före valet gick partiet igenom viktiga dokument, exempelvis valmanifesten, från de partier som de betraktade som mest intressanta. Det vill säga Centern, Liberalerna och Miljöpartiet.

– Vi ville ha helt klart för oss vad som var viktigaste för dem, säger en källa.

Men de första månaderna efter valet fick Socialdemokraterna ingen större användning av sina förberedelser. Då kretsade det kring Ulf Kristerssons regeringssonderingar och Alliansens våndor.

Då fick Socialdemokraterna användning för en alltmer omodern dygd, tålamod.

– Vi landade snabbt i att vi behövde ha tålamod, att inte lägga oss i. Och att få Centern och Liberalerna att omvärdera oss.

F

ör att Socialdemokraterna skulle lyckas krävdes också en intern process. Att S ville ha ett mitten­samarbete var visserligen ingen överraskning. Men även här krävdes lite hjälp på traven.

Två siffror var viktiga för Social­demokraterna, 144 och 154.

De tre rödgröna partierna fick 144 mandat i riksdagen. Men M, KD och SD var större, 154 mandat. Det var en ny situation.

– Vi såg att det behövdes ett samarbete i mitten, säger en källa.

Vi kommer inte bygga regeringsmakten på SD. Alliansen kommer inte låta varken Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet få inflytande över en ny regerings politiska inriktning” Ur debattartikel tre dagar efter valet 2018 av Alliansens fyra partiledare.

Vid interna möten sade Stefan Löfven att det gamla regeringssamarbetet (S, MP, V) hade sex av tio riksdagsledamöter emot sig. Och att han nyss röstats bort av riksdagen. Det var den situation som Socialdemokraterna hade att hantera.

Siktet var därefter inställt på ett sam­arbete med C och L. Medvetenheten om att det skulle komma att kosta, bli riktigt jäkla svindyrt för att tala klartspråk, var djup.

– Vi insåg att det skulle krävas eftergifter.

Sverigedemokraterna plogade alltså vägen för att Stefan Löfven, mot alla normala odds, blev omvald som statsminister.

Men själv hjälpte han i allra högsta grad till. Genom att förbereda sig. Och genom att undvika att störa processen så länge den gick hans väg. Genom att kort sagt invänta rätt ögonblick.

Det kom den 27 november 2018.